söndag 5 februari 2012



I måndags la sig Sävelången. När jag paddlade till tåget på morgonen var sjön fortfarande nästan helt öppen, frånsett några spridda sjok med tunna nattisar som jag frasade igenom i mörkret. På tisdag kväll var det stängt tvärs över sjön och jag fick lämna kajaken i Norsesund. Och idag har jag istället kunnat skida över hela sjön. Vad är det för en märklig känsla denna starka upplevelse av att färdas över vidder där inga andra spår av människor syns. Det är ett oerhört sug i denna känsla - och en längtan efter mer av den upplevelsen - en stark vildmarksromantik. Skrinnarna brukar tala om jungfruliga isar och många har väl haft någon upplevelse av att komma till en orörd strand bortom allfarvägarna. Men varför är detta så starkt lockande, fast vi är sociala varelser? Att det skulle handla om nån överförd erotisk längtan efter den orörda jungfrun, tror jag inte alls på, även om jag inte är främmande för att det kan finnas nån sorts erotiska övertoner i naturmöten. (Ja, ni vet; Huldran, Näcken, Fanny Gren etc.) Men längtan efter den orörda jungfrun - nej tack. Däremot de orörda snöfläckarna på isen, den väglösa skogen, bergen där alla spår av människor blir som knappt skönjbara flugskitar - den lockelsen är stark, mycket stark. Men varför?