Om att riva kyrkor

(Apropå artikelserie av Maciej Zaremba i DN Kultur om omvandlingen av våra skogar.)

Vi river våra kyrkor.

I rasande takt pågår det hela tiden och vi fattar inte att det händer.

Kapell för kapell, katedral för katedral, moské för moské,

Ett tusenårigt hindutempel här, en femhundraårig buddhastaty där

Hela tiden går grävskoporna fram och de tunga rivningskulorna dunsar in i fasadernas konstverk och ornament.

Jag har känt det i kroppen sen jag var femton år. Jag har trott mig undervisa om det, utreda och forska om det, skriva om det, skrika om det, krama träd och ockupera maskiner, återigen utreda, inventera och beskriva. Men jag har hela tiden missat målet, talat om det som jag tror ska bita, istället för det som det handlar om. Och vi har gjort det allihop. Vi har talat om försurning, barrförluster, risk för minskad skogstillväxt, hot mot rödlistade arter, om klimatförändringar, grönskans betydelse för hälsan, om bristande demokrati och felprioriterade åtgärder.

Men vi har inte vågat tala om det som det handlar om; att vi river våra kyrkor.

Kanske är det för att det känns så osakligt, så ovetenskapligt. Så personligt, till och med egoistiskt.

Och för att vi vet att vi alla är medskyldiga. Vi nyttjar alla virket från de rivna kyrkorna och vi väljer själva att handla i de nya galleriorna istället för att gå i de kyrkor som finns kvar. Vi har själva valt bort kontakten med den natur vi fortfarande någonstans inom oss upplever som helig. Jag tror att jag kan säga vi. Men inte ens det vet jag.

Det värsta är att i takt med att kyrkorna rivs, så glömmer vi att de fanns. Människan är anpassningsbar. Det finns hela tiden starka krafter som vill att vi ska gå vidare, utvecklas, konkurrera, göra karriär. Att vi ska arbeta mer och handla mer. Men inga krafter utifrån trycker på för att vi ska ägna oss åt att återskapa gamla kyrkor. Och då gör vi det inte. Vi glömmer att de fanns. Vi föder upp våra barn intill de bullerstörda granåkrarna, strävar vidare i karriären och förstår inte att ungarna inte vill vara ute. Som vi var.

Människan har alltid utnyttjat naturen; jagat, röjt, klubbat sälar, plöjt, avverkat och spelat paintball. Som alla andra arter har vi därmed påverkat den natur vi vidrört. Mer än någon annan art har vi medskapat naturen. Det är en roll vi aldrig mer kan frånsvära oss.

Men vi tycks också alltid ha haft ett behov av att uttrycka vår relation till naturen i termer av helighet och respekt, med konst och poesi som medel. Vi ser det i de tidiga människornas grottkonst och vi anar att denna känsla inför naturen är grunden till alla senare uppkomna religioner. Att uppleva helighet och poesi i naturen är en del av att vara människa.

Ingenting är så förödande för vår upplevelse av naturens helighet som ett ständigt trafikbrus eller en till hyggen och tätvuxna produktionsbestånd förvandlad skog. De skogar som inte är drabbade av något av detta är idag snabbt krympande, både kring tätorterna och i hela landet.

De kanske inte hyser rödlistade arter. De kanske inte är utpekade riksintressen. Men de kanske är våra viktigaste kvarvarande kyrkor?