fredag 6 januari 2012

Tisdag kväll 1 november 2011:

Går i kvällningen på väg upp från sjön förbi de låga stubbarna av det som i våras var mindre hackspettens och entitornas albård utmed bäcken. Ovanför slänten löper nu en bred asfalterad gång- och cykelbana, därovanför en bred asfalterad bilväg och ovanför den en stor asfalterad parkeringsplats, på det som tidigare var en smal stig genom en alskogsdunge på en gammal åkerlapp. Jag går och tänker på vad jag ska skriva för byalaget om planen för fler bostäder i vårt sovsamhälle, och jag blir bara mer och mer förbannad, blir mer och mer osaklig, hittar fler och fler okvädningsord för varje steg jag tar.
Visst! Det vore väl okej att pussla in lite fler hus i vårt samhälle, kanske till och med ett helt bostadsområde, här där vi ändå redan har byggt och det redan finns affär, skola och buss. Och jag delar gärna naturen här med något hundratal människor till.
Men just nu är jag bara så heligt förbannad på all jävla asfaltering, schaktning, tippning och sprängning som alla från enskilda villaägare till bostadsbolag, entreprenörer och Trafikverk tycker sig ha rätt till. Jag har sett lite för mycket av det. Inte bara hur en gammal albård utmed bäcken där mindre hackspetten har häckat i fem år schaktas bort för att ge lite mer svängrum för några maskiner. Inte bara hur en hel lövskogssluttning förvandlats till ett hygge för att Trafikverket trodde att det skulle byggas en liten lokalväg till fyra hus där. Inte bara hur den enda av de många vackra gamla kulturspåren i samma skog som man verkligen markerat ut tydligt på en karta, förvandlas till tipp för asfaltmassor, som nån entreprenör ville göra sig av med.
Förutom de kvarter som ska byggas på åkermarken, heter konceptet "hus i skog", med försiktig inpassning av de nya husen i terrängen. En annan dag kanske jag kan tro på detta, men inte idag.
I tidningen läser jag att exploateringstakten av åkermark för vägar och bebyggelse har tredubblats sen slutet av 90-talet. När ska vi vakna upp och förstå att problemet för mänskligheten inte kommer att vara att de icke förnybara resurserna tar slut. Det är vår hantering av de förnybara resurserna som är och kommer att vara problemet! I den trakt där jag bor, i Brasilien, Etiopien och på klotet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar