Allt handlar om skönhet?

Egentligen handlar nästan allt om skönhet. Skönheten får oss att välja vem vi ska leva ihop med, får oss att sätta nya barn till världen, styr var vi bosätter oss, vad vi köper, sätter på oss och samlar på oss, vart vi reser och vad vi lägger vår fritid på. Den får oss att vilja ta hand om kattungar och igelkottar, rädda barn i andra delar av världen och bevara vackra djur och vacker natur långt där borta, som vi aldrig kommer att få se. (Vem vill rädda en slemmask?) Är det rentav av så som en del säger att vi egentligen inte bara gör oss vackra utan också gör karriärer och tjänar mer pengar för att få större tillgång till vackra män/kvinnor omkring oss?
Skönheten styr oss!

Just nu grävs kulturlandskapet kring E20 mot Alingsås upp för att man ska vinna lite tid och pengar i resan till Göteborg. Fascinerande att vi är beredda att förfula landskapet omkring oss så mycket för att tillfredställa dessa skönhetsbehov.

Inlaga till Vägverket ang. väg E20 Ingared-Tollered

I gårkväll paddlade jag hem i månglitter över hela sjön och i morse kände jag mig tvungen att solhälsa månen när jag steg upp. När jag kom ner till sjön fanns morgondimmorna där som jag hoppades över en blank sjö. Ändå var allt redan förstört. Den svaga vind som fanns låg tydligen på från vägsidan, för hela sjön var redan inbäddad i morgonrusningens trafikbrus.
På morgonen handlade mina tankar om ifall jag var på väg tillbaka i mina tankars cirkelgång till den där frågan från den närvarodrabbade 15-åringen på den vårmornade leråkern; -Tänk om det är så här det är meningen att vi ska känna i livet? (Se mina första blogg-inlägg) När jag kommit ner till sjön hamnade jag nu istället rakt in i den andra ändan av samma fråga: Ska vi nånsin kunna hejda vanvettsbullrets hjärnhinnemaskar från att äta sig in i den mjukaste delen av våra medvetanden?
Jag paddlar på i vredesmod, men när jag rundar Hansalandudden och glider in i Norsesundsviken avtar plötsligt bullret och för varje paddeltag jagas - utan att jag först noterar det - maskkräken på flykten och ploppar ner i sjön med dropparna från paddeln.
När jag sen sitter en stund på bryggan vid stationen för att titta på smålöjorna - Är det löjor, Johan? - som hoppar som tokiga kring bubbelstråket efter min färd över viken, är jag plötsligt på väg att missa tåget!
Hur lättstyrda är inte våra sinnen?
Hur synd om mig är det - egentligen?

Icke desto mindre; Denna morgon - liksom de flesta - är denna sjö till 90% allvarligt bullerförorenad. Det är synd. Just synd. Jävligt synd.