Jag säger det igen; lättjan är livets värsta fiende. På andra plats kommer rädslan och på tredje vägtrafikbuller - det eviga jävla bruset. Sen kommer krig och sjukdomar och diverse övergrepp och sånt. Nej jag är inte helt seriös nu. Men nästan.
Trött av ett sent föräldramöte igår och en krypande kultinginfluensa i kroppen satt jag på tåget för en stund sen och önskade att jag inte hade tagit kajaken i morse genom morgondimmorna till tåget.
Kallt och mörkt på perrongen när tåget rusade vidare i natten. Nära att halka i vattnet när jag famlade efter paddeln i strandslänten, bländad av stationsbelysningen. Men en uggla flög plötsligt upp framför fötterna på mig och fladdrade ljudlöst bort ur ljuskäglan. (Konstigt, såg nästan vit ut under, men nej, fåglar ser alltid konstiga ut i lyktsken). Färst när jag fått i kajaken, satt mig i den kalla sittbrunnen och stött ut mig från bryggan, började jag vakna. Verkligheten bestod plötsligt inte längre av längtan efter ett varmt buss-säte och en ond aning av halsont, utan av ett sakta glid fram över en fullkomligt slät mörk vattenyta med Venus starkt lysande både ovanför och nedanför stäven. I takt med stationsljusens avtonande och mörkerseendets återkomst tändes fler och fler - över och under mig - av dessa nålstick i natthimlavalvet, som vi är skapta att leva under. Som våra förfäder och förmödrar levde under varje natt och under vilka de skapade sina sagor, sina världs- och gudsbilder, som så småningom blev våra...
Våra vad då? Jag tror att Gud håller på att dö ifrån oss, men inte för att han inte längre finns, utan för att vi inte orkar flytta våra feta arslen från tv-soffan och gå ut och se att han faktiskt är kvar där ute. Vi tror inte på Gud, eftersom det verkar ologiskt att han skulle finnas. För logik har vi lärt oss. På TV. Du skall inga gudar hava jämte media. Så dra ner gardinen och ta ett par zap till!
Därute skrattar gud och ugglorna ikapp. Åt himlens stjärnor och mänskors sagor, åt trötta tv-tittare och åt intet förstående bloggare.
