Loutraki, Skopelos, söndag morgon
Det blåser friska vindar över Egeiska havet. Bland de vita gässen på det mörkblå havet seglar medelhavsliror och en gulnäbbad lira i vackra båglinjer på vågkammarnas uppvindar. Lirorna har säkert seglat här i miljontals år, men få hav, om något i världen, har beseglats så länge av människor som detta hav.
Beseglats? Ordet associeras, precis som detta hav, till beseglade öden, till mäktiga gudars spel med människor i bräckliga farkoster. Fast det förståss är tvärtom; just här kring detta hav har människor uppfunnit och spelat sina gudaspel med varandra, hittat på, använt och drivits av sina gudar att bekriga, besegra och behärska varandra. I perioder av fredlig handel säkert också begripa varandra, men frågan är om gudarna varit till någon nytta då?
Det är i alla fall inte svårt, när man skådar ut över detta oändligt vackra, ständigt föränderliga, lika livgivande som mordiska hav, att förstå gudarnas uppkomst och närvaro här. Det är heller ingen tillfällighet att tätheten av små vita kyrkor och kloster på otillgängliga bergssidor och klippor med vidunderlig utsikt är högre här än någon annanstans. Också min gud är i högsta grad närvarande här i lirornas svep över vågorna.
Men självklart är inte vackra hav någon förutsättning för att människor ska uppfinna gudar. Gud och människa är nog betydligt djupare förenade än så. Knappast något folkslag före humanetiska förbundet har lyckats leva utan en gud som uttryck för sin förundran inför livets under, gåvor och grymhet. Antingen livet visar sig som ett böljande Medelhav, som ett jätteträd i halvöknen, som paradisfåglar i djungeln eller som renhjordar över fjället. (Lyssna förresten på Sofia Jannoks sommarprat från den 30 juni http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847732 så förstår ni mer!) Jag tror att Gud mår bäst också idag av att uttolkas ur den verklighet vi själva upplever, ur de hav och renhjordar och sorger och brinnande buskar vi faktiskt har i och omkring oss, istället för ur gamla bokrullar skrivna av diverse skäggiga tyranner i andra tidsåldrar. Visst finns det guldkorn att vaska fram också ur deras tirader, men för mig har dagens ständigt prövade och utvecklande evolutionsteori betydligt mer skönhet och djup än Moseböckerna. Ska jag välja mig en ledsagande katekes blir det nog Mullarneys Fågelguiden.
Om de lugnt bågseglande gulnäbbade lirorna därute över vågskummet står det:
“Knappt silltrutstor lira som utmärks av långa, böjliga vingar som hela tiden hålls lätt eller tydligt kupade. Flykt med långa glid tätt över vattnet (även i nästan vindstilla!), avlösta av 3-4 (sällan 6-7) rätt lugna slag”
För den som sett dem, eller längtar att se dem, är detta gudomlig poesi.
På Amorgos i Kykladerna finns ett munkkloster som sitter bokstavligen klistrat på en lodrät klippa, flera hundra meter över havet. Den platsen är helt säkert vald för känslan av evighet och universum. Att gå uppför alla trappstegen mot klostret(som tar emot besökare som dom bjuder på likör och karameller)och steg för steg, sten för sten, arbeta sig upp mot en allt större och vidare utsikt mot oändligheten är en upplevelse som man i brist på andra begrepp mycket väl kan kalla för religiös. Jag återkommer till det gång på gång, och har nog berättat om det förut. Och lirorna finns säkert där också.
SvaraRaderaTack för dessa tankar! Jag hörde förresten också Sofia Jannoks sommarprat. Bästa hittills i år, tillsammans med Nour el Refai-s, tycker jag.