Var ute och härjade runt i Lerumsnaturen idag för naturvårdsplanen. Somt är vackert och somt är fult. T.ex. träd som djur har betat på. Eller kraftledningar.
Jag har en tes - nej, många, det har ni säkert redan märkt, men här kommer en: Skönheten är lika gammal som rörelseförmågan.
När mormorsmormors......mor blev en rörlig cell var hon tvungen att skaffa sig skönhetssinne. Annars är det nämligen meningslöst att röra sig - om man inte vet vart man ska! Allt sedan dess har organismer tyckt att t.ex. ljus är vackert, eller mörker eller stenrösen eller hagar med utsiktsträd eller vattenhål på savannen.
När mormorsmor...mor blev apa började det redan bli mer komplicerat. Ovanpå tycket för vattenhålen på savannen, kom tycket för sånt som andra, stora, starka, viktiga i flocken tyckte om. Sinnet för politiskt korrekt skönhetsuppfattning om man så vill.
Sålunda vet jag inte riktigt varför jag njuter av det välbetade kulturlandskapet, när jag äntligen hittar det i detta vårt igengroende landskap, men vackert är det:
den vida utsikten
de betesansade träd med sikt mellan stammarna
de vilande djuren i grönskan
en lätt slingrande stengärdesgårds linje genom landskapet
en kraftlednings lätt bågformiga linjer ovanför ( hm?)
Skönhet är spännande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar