lördag 13 juni 2009

Om motvind och medvind, stress och flyt och om ungars gullighet

5 min kvar till tåget...


Det var ganska mycket motvind till tåget idag. Ganska krabb sjö. Ganska stressigt.

Fast igår var det annorlunda. Då var det mycket motvind, mycket krabb sjö och mycket stressigt. Jag fick ligga i som en iller hela vägen och jämförde mjölksyran med min inre sekundvisare hela vägen fram till stationsklockan. Flåsande och armvärkande stegade jag upp på perrongen en minut i avgång och mötte hustrun, som cyklat iväg i lugn och ro samtidigt som jag rusade mot sjön med paddeln i näven.
Positiv eller Negativ stress? Vad säger stressforskarna?
Som enveten stresskleistokliniker - (kan det heta så?) - lutar jag starkt åt Bådeoch.
Och så hemvägen; När jag klivit ner i kajaken och tåget försvunnit från perrongen bort hörs plötsligt bara ett stilla vågskvalp och kvittret från ladusvalan som byggt bo under bryggan, samtidigt som medvinden får tag i mig och automatiskt för mig mot det kvällsolbelysta lövbrynet på andra sidan sjön, där en ormvråk lösgör sig ur grönskan och kretsar upp på uppvindarna lika lekfullt lojt som jag driver förbi med kajaken.
Det är kallt, blåsigt och soligt men med gott om pigga små regnmoln på himlen, just en sån dag som sätter fart på både mig och fåglarna, till skillnad från slövärmen. I strandkanten simmar plötsligt en skrakhona nervöst framför mig med tiotalet ullgulliga dunungar och jag tvingas ut på en omväg för att inte stressa upp henne mer. Positiv eller negativ stress? Eller kanske Bådeoch? Bakom nästa udde kommer plötsligt en duvhök svepande med kraftiga vingslag mot skrakudden och jag finner mig hoppandes att skraken hunnit i skydd och höken får förbli hungrig. Ungars gullighet har onekligen sin betydelse - för allt från skrakars till människors omvårdnadsinstinkter.
Kanske är det därför rovfågelungar ofta är så fula - deras föräldrar har tvingats göra sig immmuna mot sina nedärvda gullighetssympatigener för att förmå sig att ta för sig tillräckligt av de dukade borden som simmar och rultar omkring överallt i dessa tider. Se där en hypotes för nån hugad evolutionsforskare att testa!
Jag är inte immun. Jag vill att skrakungarna ska fortsätta kura ihop sig med sina syskon och sin vaksamma mamma bland strandstenarna. Bara för att de är så gulliga och för att de alla är så fyllda av vilja till just det; överleva tillsammans.
Men jag vänder inte tillbaka och kollar. Jag har flyt hemåt och surfar fram på lagom vågor, samtidigt som en regnskur börjar pladdra i vattnet omkring mig och jagar iväg några badare från bryggan med handdukar över huvudena.
Det är juni!


Ungars gullighet...

...fyller skrakar och människor med känslor. Är det egentligen anledningen till att vi skriver konventioner till skydd för barn, men accepterar att unga kvinnor mördas på löpande band på film och unga män i verkligheten?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar