Närsyntas möte i skymningen

19 maj 2009

Jo, jag är alltså paddelpendlare om någon undrat. Det har blivit mitt sätt att få en stunds högmässa respektive hårdträning i vardagen, beroende på hur bråttom det råkat bli. (Som sagt, det där med självdisciplinen... ) Måndagkvällar hemåt efter körrepet med Rabalder blir dock ofta det förstnämnda, oberoende av årstid. Igår var det stilla skymning och en sjöyta som en lätt pollenpudrad spegel när jag gled iväg från perrongen vid tiosnåret. Det är såna kvällar det känns som om min gud är med och lurar i var och varannan buske, åtminstone om det finns en luftrörelse bort från E20 (Hon är förbannat skraj för trafikbuller.)Igår var det nästan tyst från motorvägen. Ljuden från tågen som passerade är en annan sak. Det är tåg som passerar - det är ljud som precis som fåglarna och paddeltagen kommer och går och betyder något och inte bara är irriterande brus. Jag kunde inte låta bli att försöka glida in ljudlöst och sakta mot några av de där buskarna - de strax bortom sista vassen på udden - för att se om hon var hemma. Det var hon. Hon stod på backen framför grytet och snusade i luften med sin svarvitrandiga nos för att uppfatta vad det var som kom emot henne. Jag fick bromsa försiktigt med händerna i vattnet för att inte glida in för nära. Ändå försvann hon igen, men efter några minuter av tystnad och enstaka grufs och prassel syntes hon igen och verkade acceptera att det där suddiga ute på vattnet kunde tolereras. För att markera vår jämbördighet tog jag också av mig glasögonen (Shit - det var lögn, det gjorde jag inte alls! Men jag borde ha gjort det! Ska göra det nästa gång! ) Efter ytterligare några nästan-tysta minuter syntes plötsligt två smågudinnor rulta omkring på andra sidan blocket bara några meter framför mig, som en bekräftelse på att jag nog ändå var tillräckligt närsynt för att tolereras. Det hann bli nästan mörkt innan jag gled in vid bryggan hemma vid stranden. Men det var fortfarande fullt av gudar i buskarna - närsynta såväl som skarpsynta och osynta.